Vanmäktigt söker jag var dag
bygga upp mina tankar.
Men med natten kommer insikten
ängslig - svår
Det som jag mest utelämnar
ropar inom mig
i nöd.
Skall allt störta?
Skall jag gå
som till en avrättningsplats?
Insikten är inte plötslig.
den har krävt alla
mina skymningsår.
Någon form av övervåld
är väl alltid given.
Att lita på - så svårt!
Men utan tillit
finns bara tomhet.
Jag anar - stunden är nära
då allting brister
och hemligheten uttalas
om inte mörkret för alltid
skall översvämma mitt hjärta.
Djupt inom mig bor
barnet som jag aldrig var
det barnet gråter
och kräver
att få finnas till....
(7.10.2003)
