Medan mörka nattmoln drar förbi
lyssnar jag genom sömnlösa nätter
jag fogar mig
..
när sömnen äntligen för en stund
övermannar mig
kommer den med bilder
- de grå murarna
sten ,skrovlig sten
är allt mina händer möter
sorgen vidgas.
detta är utsatthetens timma
ansikten och röster
från ett fjärran då
blir nära
jag hör:
i begynnelsen slogs budet
i sten - föddes uppdraget
medan lågorna fladdrade
över stenväggarna
av urtid
Som busksnår klamrar sig fast
vid den avgrundshöga klippan
håller mina händer hårt om
mitt eget liv
som inte är mitt
som aldrig varit det
Detta är ingen övning i hur
mörklagda sinnen beter sig
i tillslutna rum
detta är den yttersta ensamheten.
(5.11.2003)