Jag har lärt mig att lyssna - och minnas
lärt mig vänta på det hemliga lockropet
som visar vem jag djupast tillhör
mitt i minnesförlusten, förnekelsen...
Halvt igengrodda gångar i minnets labyrinter
Jag vet aldrig när du kommer
du närmar dig som en skugga
som jag inte säkert vet att jag såg
jag vill förneka dig
främling - som osedd gästar mig
Men kan min förnekelse göra dig
till någon som inte är?
Svindeln som sveper mig med
känns förunderligt hemtam
underligt trygg
trots förvirringens kyla.
Människoblod rinner i mina ådror
ett hjärta av kött slår i mitt bröst
Men vaggad vid dimgudinnornas hjärta
är det bara där min trygghet bor
kylan från din andedräkt
blir ett förunderlöigt balsam
mot de sår som blöder i människrnas värld
fostrad av mörka ledsagarinnor
bär jag mörkrets stämpel
så tydligt
att de levande människorna
ibland vänder sig bort....

(11.11.2003)

L. 2004/03/07 U. 2008/05/09