Den mörka grottan
med sipprande bergsväggar
Han träder inte in
Han finns där redan
Djuret hejdade sig mitt i ett språng
Det levande djuret…. är jag…
Men - en av de två dadafori
håller facklan uppåtvänd, tänker jag
och ser in i skorpionens och ormens ögon
av glas och ärggrönt icke-vara.
När mina ögon sökte tankens bekräftelse
såg jag att båda facklorna var vända
neråt
jag sökte slingra mig undan
jag ryckte i mina fjättrar
blev våt av svett.
Ett underjordiskt vattenfall
närmade sig som dånet
av en hjord skenande vildhästar.
Jag ville skrika
men inte ett ljud kom
över mina läppar.
Var det nu
jag skulle förblöda
bli till sten?
Med ens insåg jag att dropparna
som rann utmed bergväggen
var tårar………..
(13.11.2003)