Den eld som brinner ska aldrig slockna, den eld som brinner i min själ ska
aldrig slockna. Elden är evig, som livet, som spår vi lämnar i sanden, flyktiga
och ändå beständiga. De försvinner inte, bara ändrar form. Som vatten som blir
is, som is som blir vatten. Elden i min själ har alltid brunnit, genom alla
mina liv, starkare eller svagare. Jag blickar mot begynnelsen, mot andra
tidsåldrar, mot mitt förflutna.
Jag red på en solstråle över Tibets sluttningar. Jag var himladanserskan. Det
gudomliga ljuset inom mig fyllde dalen med gnistrande energi. Jag förvandlades
till en brinnande eldblomma i himlen, en eldklot som skenar genom galaxerna
snabbare än tanken, blixten, evigheten. Mitt skratt transformerades till
iskristaller, mina ord till tunga stenar men jag var tunnare än tråden,
vackrare än världen, vigare än virveln.
Röd som chilipeppar i munkarnas trädgård, snurrade min kjol över himlavalven.
Jorden i dalen avundades mig, min dans, min kraft, min förmåga. Jag flammade av
kärlek, eldkvinnan, himladanserskan, gudinnan. De sju männen som förföljde mig
var bundna till jorden. De blickade mot himlen. De var sökare av sanningen.
Långt före den här dagen våldtog de mig, en efter en. Elden inom mig gav
förlåtelse, utan att fråga mig, elden är ädel. De sju tog munkkåpor på sig och
blev mina trogna följeslagare. Jag red på en solstråle över dalen.
Jag blickade mot norr och såg kylans fästningar, isbergets topp, dödens
landskap. Isen skyr eld, elden skyr is, jag flög min väg. Vintervila, vita
vidder, vakande vargar, vulkaner var kvar i norr, där döden härskade. Döden,
ingen nöd, ingen nåd, inga råd. Vit som vitlöken i nunnornas trädgård väntade
döden sina offer med kofferten. Norr, dit ville jag inte fara, där lurade fara,
mara.
När vågar jag möta isen? Blir det i mitt nästa liv? Jag vill inte slockna,
elden i min själ ska aldrig slockna. Jag kan smälta isen till vatten, jag kan
få stenarna att rasa, jag kan rida på en solstråle, jag kan dansa på himlen,
jag är himladanserskan.
Vem är jag?
(22.11.2003)
