Logo Copyright © 2007-8 NCCG - All Rights Reserved
Return to Main Page

RESURSER

Starta här...

Ansvarsfriskrivning

Introduktion til GNFK

Symfoni av sanningar

I ett nötskal

Frälsningsplan


Allmänt

Artiklar

Bibelkurs

Högtider

Intervjuer

Sekter

Sverige

Olivgrenen

Profetior

Sabbatstal

Diverse

Akut hjälp!

Barnhem

CD-ROM

Copyright

Donationer

Kalender

Kontakt

Församlingar

Publikationer


    7
    Kan detta hända i Sverige?
    18-åring inspärrad på mentalsjukhus för sin kristna tro

    I Världen Idag (var annars?) har man i flera nummer (bl a 18/7, 25/7 och 1/8 2003) kunnat läsa om en 18-årig ung man, som mot sin vilja blivit tvångsinlagd på psykkliniken vid Huddinge Sjukhus efter ett vårdintyg skrivet av en läkare som, enligt tidningen, enbart samtalat med 18-åringens förälder, men aldrig själv träffat 18-åringen. Orsaken till omhändertagandet var att han blivit kristen och sedan vittnat om sin tro för grannar och på tunnelbanan (påminner det inte om Romarrikets förföljelser mot de kristna? -- kanske kommer man inom några år att ha gladiatorspel på Stockholms Stadion, där man kastar kristna ungdomar till lejonen). Det var 18-åringens mamma, en hög tjänsteman på Finansdepartementet, som begärde sin son inlagd. Mamman har hela tiden motsatt sig att sonen blivet kristen. Bland annat besökte hon den frikyrka som 18-åringen är med i (Södermalmskyrkan, som är en av de större frikyrkorna i Stockholm). När 18-åringen gick fram för att få förbön av sin pastor, gick mamman fram och slog till pastorn. Avsikten var att hindra denne att bedja för hennes son.

    Vid omhändertagandet, som skedde med polishjälp, beslagtog läkarna 18-åringens mobiltelefon och när han fick tillbaka den kunde han se att någon läst alla SMS-meddelanden som kommit under tiden att telefonen var beslagtagen. Detta torde vara olagligt. 18-åringen utsattes för tung medicinering, han fick inte ta emot andra besök än sina föräldrar, inte ens hans juridiska ombud fick träffa honom. Man vägrade till och med hans advokat att se hans journal, vilket också är olagligt. 18-åringen hade genom sitt ombud kontaktat en legitimerad läkare med specialistkompetens i psykiatri för att få en s k "second opinion" (ett omdöme av en annan läkare). Denne läkare blev inte insläppt på avdelningen, trots att han uppvisade en fullmakt, undertecknad av 18-åringen. Även detta är olagligt, eftersom varje patient har rätt till en "second opinion" från en läkare som patienten själv väljer. 18-åringen har dessutom tvingats att träffa en "avprogrammerare", Peter Öhlén (en avhoppare från Livets Ord som är frisör och journalist och saknar terapeutisk utbildning och som tycks hata alla bibeltroende kristna, åtminstone är det intrycket man får när man ser honom på TV eller läser vad han skriver). Målet var att avprogrammera 18-åringen från den kristna tron. Hans föräldrar planerar också, att när han släpps ut, så skall han skickas till USA för en längre tids avprogrammering (läs hjärntvätt). Ärendent är nu anmält till Socialstyrelsen.

    När man läser detta, tror man nästan inte att det är sant. Är detta Sverige år 2003, eller är det Sovjetunionen på 1960-talet? Nu finns ju möjligheten att 18-åringen verkligen är psykiskt sjuk, och att artiklarna i Världen Idag bygger på att man inte är tillräckligt insatt i ärendet. Jag har dock svårt att tro att så är fallet. Även om han nu verkligen är psykiskt sjuk, varför fick han inte träffa sin advokat (nu får han det, eftersom man insett att han har rätt till detta)? Varför fick den psykiatriker som skulle ge en "second opinion" inte träffa honom? Och varför lät man en patient, som anses sjuk, träffa en frisör/journalist för terapi? Sysslar man numera med kvacksalveri på Huddinge Sjukhus? Något är definitivt galet.

    Ovanstående bekräftar verkligen att Sverige är en totalitär demokrati med en nomenklatura, där framstående partimedlemmar ringer till någon överläkare, politiker eller partitrogen tjänsteman de känner, och vips så blir deras myndiga barn tvångsintaget. Varför? Jo, därför att barnet har blivit kristet. Det är inte utan att man kommer att tänka på vad Jesus säger i Matt 10:21-22. Han talar där om framtiden.

    Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad.

    Observera, de som blir hatade och dödade är de kristna. Jesu budskap är antagligen det mest kontroversiella budskap som existerar. Det finns i princip bara två sätt att förhålla sig till det. Antingen tycker man att det är det mest underbara man någonsin hört. Eller också hatar man det besinningslöst. Jesu budskap har en övernaturlig förmåga att ta fram ur en människa, det som bor i hennes innersta. Hennes sanna natur. Det finns ju i och för sig en tredje möjlighet, att man är fullständigt likgiltig inför Jesu budskap. Men det beror nog på att man vägrat lyssna till det, och då har man ju egentligen inte hört det.

    Psykiatrin har tyvärr alltför ofta spelat en mörk roll när det gäller att gå maktens ärenden. Ett exempel är eutanasiprogrammet i Tyskland på 1930- och 1940-talet. Inom ramen för detta program avlivades hundratusentals kroniskt sjuka, förståndshandikappade och mentalsjuka m fl (det verkliga antalet lär vi aldrig få reda på, men den mest tillförlitliga siffran talar om ca 275 000). Av dessa var tiotusentals barn. Och det handlade inte om judar, utan om icke-judiska tyskar (arier). Det var här metoden att gasa ihjäl människor utvecklades, vilken senare kom att användas i mycket större skala i koncentrationslägren. Programmet uppnhörde så småningom, efter protester från allmänheten. Även Katolska Kyrkan spelade en viktig roll när det gällde att stoppa programmet. Dödshjälpen fortsatte dock i hemlighet under hela kriget. Man övergick då från gasning (som var alltför uppenbar) till att på ett mer diskret sätt svälta ihjäl patienterna.

    Dödshjälpsprogrammet har kommit att förknippas med nazisterna. Det är bara delvis sant. Redan innan nazisterna kom till makten hade man börjat avliva patienter. Nazisterna kom så att säga till dukat bord. Initiativtagarna till det tyska dödshjälpsprogrammet var ett antal ledande tyska psykiatriker och jurister. Dessa var starkt påverkade av evolutionsteorins lärosats om den starkares överlevnad. Hela operationen gick under olika vilseledande och förskönande namn, som t ex "hjälp för döende", "barmhärtighetsmord", "förintelse av liv utan värde". Ibland användes det kortfattade uttrycket "behandlingen". Notera att "eutanasi" betyder "en god död". Här handlade det dock om rent mord och "dystanasi" vore ett mer adekvat namn. Det betyder "en ond död". Målet med dystanasiprogrammet var att likvidera alla mentalsjuka i Tyskland och även alla kroniskt sjuka. Också åldringar skulle dödas (det är antagligen inte så svårt att få de flesta 90-åringar att framstå som mentalsjuka och förvirrade, om man ställer lämpliga frågor, gärna snabbt och aggressivt).

    Som ett exempel på hur inarbetat detta program var, kan nämnas att man på psykiatriska institutionen Hadamar 1941 firade kremeringen av den tiotusende mentalpatienten med en ceremoni, där bl a alla psykiatriker, sköterskor, besökare och sekretere fick varsin flaska öl. En bok som låg till grund för tanken att döda sjuka människor var Die Freigabe der Vernichtung lebensunwerten Lebens, som publicerades 1920. Författare var två framstående tyska vetenskapsmän, Karl Binding (jurist och professor i rättsfilosofi) och Alfred Hoche (psykiatriker). Budskapet i boken var att s k "värdelösa människor" borde kunna avlivas enligt lag. Begreppen "liv utan värde" och "liv som inte är värt att leva" kommer från denna bok. När det gäller Hoche var han en mycket framstående psykiatriker. Många berömda psykiatriker och neurologer har haft honom som lärare. Hans syn på klassificering av mentala sjukdomar har haft stort inflytande på bl a amerikansk psykiatri.

    För den som vill läsa mer om detta kan jag rekommendera Fredric Werthams bok A sign for Cain. Det finns också en bok på svenska, Inte bara Hitler, utgiven på ProVita 1998 (se litteraturförteckningen). Den innehåller delar av Werthams bok samt bidrag från bl a idéhistorikern och riksdagsmannen Per Landgren. Det är skrämmande läsning. Wertham skriver där bl a "Från allra första början styrdes dödshjälpsprogrammet i alla viktiga frågor, inklusive konkreta detaljer, av psykiatriker". Per Landgren skriver, "Det var inte nazismen som fördärvade vetenskapen och medicinen. Den västerländska vetenskapen och medicinen var redan fördärvad och gav Tyskland inspiration till nazismen". Det råder knappast någon tvekan om att många tyska vetenskapsmän hade stor skuld till de illdåd som skedde i Tyskland under Andra Världskriget. De gav en legalitet åt nazisterna som gjorde att även "vanliga" människor snabbt kom att acceptera nazismens djävulska lära om över- och undermänniskor.

    Även i Sovjetunionen ställde många psykiatriker sina resurser till maktens förfogande. Hur mång sovjetiska samhällskritiker blev inte inspärrade på mentalsjukhus?!

    Nu menar jag givetvis inte att psykiatriker är värre människor än andra[1]. Problemet är att de har en enorm makt som alltför lätt kan missbrukas. Normalt är det inte lätt att få någon inspärrad. Det krävs en stor apparat med domstol, åklagare, försvarsadvokater etc. Man måste följa lagen, som på många olika sätt försöker garantera den enskilda människans integritet gentemot myndigheter och samhälle. En eventuell dom kan överklagas i olika instanser, och dessutom bevakas det hela av en journalistkår som grundläggande är negativt inställd till polisen. Minsta fel som rättssamhället gör mot en misstänkt brottsling (som kanske dessutom bevisligen är en riktig typ) ger jätterubriker i tidningarna. Det är således mycket svårt att på godtyckliga grunder spärra in en människa i fängelse ens för en kortare tid. Det är därför vi anser oss ha rätt att kalla Sverige för ett rättssamhälle. En mamma, även om hon skulle vara en högt uppsatt ämbetsman, kan inte ringa till polisen och be dem spärra in hennes son, eftersom han börjat tro på Gud och går till en frikyrka. Och en polis kan inte vägra en gripen att träffa en advokat. Den behandling som 18-åringen utsatts för skulle aldrig en grov brottsling kunna usättas för i vårt land. Poliser som betedde sig mot en grov brottsling, som läkarna på Huddinge Sjukhus betett sig i det här fallet, skulle inte bara få sparken, de skulle med all sannolikhet åtalas. Pressen skulle bedriva en veritabel häxjakt på dessa poliser.

    Det är helt rätt att det skall vara svårt att spärra in människor. Det måste finnas kontrollmekanismer som hindrar att enskilda individer utsätts för tjänstemäns eller andras godtycke. När det gäller psykiatrin har vi uppenbarligen inte samma rättssäkerhet. Där kan en person hållas inspärrad under lång tid (till och med i åratal eller kanske för resten av livet) enbart baserat på vad två läkare kommit överens om. Den inspärrade kan hindras att träffa sin advokat. Man kan totalisolera den intagne, så att denne inte får ringa eller skriva brev. Allt detta utifrån en anhörigs telefonsamtal (t ex en mamma som är en högt uppsatt tjänsteman). Och värst av allt, media, vars uppgift det är att stå på de svagas sida, säger ingenting. De bara tiger ihjäl det hela. Och i och för sig kan man kanske förstå detta. Psykisk sjukdom är ju, eller borde i alla fall vara, en vetenskaplig diagnos (fast man undrar ibland), och varför skulle media ifrågasätta vad experterna kommit fram till. Men just här har vi den stora faran. Psykiatriker är människor, med allt vad det innebär av goda och onda sidor. Ingen grupp människor borde få ha sådan absolut makt som vad psykiatrikerna har. Det måste finnas kontrollinstanser även inom psykiatrin. Det måste finnas en lagstiftad möjlighet att få sitt fall bedömt av någon utomstående. Och vem denna utomstående är skall inte beslutas av de läkare som spärrat in en patient, utan det är patienten själv som skall få välja. Nu finns det ju en sådan lagparagraf, men den tycks vara en papperstiger, som antaglien aldrig tillämpas. Om de två läkare, som spärrade in 18-åringen, undgår påföljd för vad de gjort, dvs inte på något sätt blir prickade eller straffade för att de utan att ha sett patienten tvångsintog honom med polishjälp trots att han inte var våldsbenägen, beslagtog hans mobiltelefon, drogade ner honom med den tunga drogen Haldol, hindrade honom att träffa sin advokat och vägrade släppa in den läkare som skulle ge en "second opinion", ja då är inte Sverige ett rättsamhälle.

    De exempel jag gett ovan på hur psykiatriker missbrukat sin makt i olika sammanhang talar sitt tydliga språk. Att ge människor en sådan absolut makt är livsfarligt. Psykiatrikernas makt i kombination med brist på insyn och svårigheten att i många fall ställa verkligt säkra psykiatriska diagnoser (där man t ex diagnosticerar tron på Gud som ett psykotiskt tillstånd) utgör en livsfarlig kombination. Psykologi och psykiatri är så luddiga vetenskaper att man förmodligen i dessa vetenskapers namn skulle kunna spärra in vem som helst, om man verkligen ville. Frågan är inte om det skall ske missbruk. Frågan är bara hur ofta det sker. Förhoppningsvis är det förhållandevis få fall i Sverige. Men i så fall beror det inte på systemet utan på psykiatrikernas personliga integritet och samvete. Nu finns det ju lagrum och konventioner som skall hindra att människor spärras in godtyckligt. Riksdagsman Tuve Skånberg (kd) säger i Världen idag (15/8 2003), att de läkare, som beslöt sig för att spärra in Carl-Johan, på ett flagrant sätt har brutit mot både läkarkoden, internationella konventioner samt svensk lag.

    På grund av de övergrepp som sovjetiska psykiatriker begick mot oliktänkande har World Psychiatric Association (WPA), i den s k Hawaiideklarationen II (1983), formulerat speciella etiska regler för psykiatriker. Låt mig citera två paragrafer från denna:

    §3. Ingen åtgärd får vidtagas och ingen behandling får ges mot eller oberoende av en patients egen vilja, såvida inte patienten på grund av psykisk sjukdom är ur stånd att avgöra sitt eget bästa, och sannolika skäl talar för att patienten eller någon annan kommer att åsamkas allvarligt men om behandlingen uteblir.

    §7. Psykiatrikern får aldrig använda sina professionella möjligheter för att kränka någon individs eller någon grupps värdighet eller mänskliga rättigheter, och bör aldrig låta ovidkommande personliga önskemål, fördomar eller övertygelser störa behandlingen. Psykiatrikern får under inga omständigheter använda sitt yrkes metoder när frånvaron av psykisk sjukdom väl har fastställts. Om en patient eller någon annan kräver handlingar som strider mot vetenskaplig kunskap eller etiska principer måste psykiatrikern vägra att samarbeta.

    Madriddeklarationen (1996), som är en "uppgradering" av Hawaiideklarationen och också formulerad av WPA, säger:

    §1. Psykiatriker skall utveckla behandlingsmetoder som så lite som möjligt begränsar patientens frihet.

    §4. Ingen behandling får ske mot patientens vilja, med mindre än att utebliven behandling skulle utsätta patientens och/eller närståendes liv för fara.

    Även svensk lag har ett regelverk för psykiatrin. Enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård §3 får sådan endast ges om patienten lider av en allvarlig psykisk störning, har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård eller är farlig.

    Det är ganska uppenbart att de som spärrade in 18-åringen har brutit mot alla dessa konventioner och lagar. Patienten var inte psykiskt sjuk, alltså får ingen behandling ske mot dennes vilja. Det fanns inget som talade för att "utebliven behandling skulle utsätta patientens och/eller närståendes liv för fara" etc, etc.

    Det skall bli intressant att se vad som kommer ut av den anmälan som gjorts mot de två överläkare på Huddinge Sjukhus som spärrade in 18-åringen. Personligen tycker jag de skulle ha flera års fängelse för sitt vidriga handlande (om nu artiklarna i Världen Idag avspeglar vad som hänt på ett i huvudsak korrekt sätt). Nu misstänker jag att det hela rinner ut i sanden. Lite samtal mellan olika tjänstemän, någon klinikchef på Huddinge Sjukhus som är med i samma fiskeklubb som någon tjänsteman på Justitiedepartementet, och vips så avskrivs ärendet.

    Psykiatriprofessorn Thomas Szasz, som ju är en välkänd och skarp kritiker av många typer av psykoterapier och även av psykiatri, tog i en bok jag läste, upp en intressant aspekt av psykiatrin. Han menar att i ena ögonblicket använder man psykiatri för att t ex en grov mördare skall slippa ta konsekvenserna av sina handlingar, och inte behöva sitta inspärrad, annat än för en kort tid (jag kände en 16-årig flicka som brutalt sexmördades 1975 -- mördaren befanns vara i behov av vård och ett år senare släpptes han ut, förklarad frisk). I nästa ögonblick spärrar man, i psykiatrins namn, in personer som inte gjort någon människa något illa (som 18-åringen ovan), i värsta fall för resten av deras liv. Visst är det motsägelsefullt! Och orättfärdigt!

    Låt mig ta några ytterligare exempel som visar att Thomas Szasz har rätt i sin kritik av psykvården. Under senaste året har det förekommit ett antal uppseendeväckande våldsdåd i vårt land, vilka begåtts av mentalsjuka personer. En man slog i ihjäl en person och skadade flera andra när han löpte amok med ett järnspett i en förort till Stockholm. En annan man körde sin bil rakt in i en folkmassa i Gamla Stan och dödade flera personer. Samma dag som Anna Lindh mördades av en psykiskt störd person (åtminstone verkar det så just nu) dödades också en 5-årig flicka av en mentalsjuk man. Alla dessa hade varit i kontakt med psykvården och flera hade till och med bett om att bli omhändertagna. På grund av "bristande resurser" fick de emellertid klara sig själva. Visst är det märkligt att resurser saknas att låsa in våldsbenägna och farliga mentalpatienter, samtidigt som resurserna tydligen finns att spärra in en 18-årig, myndig person, som inte har uppvisat några som helst våldstendenser.

    Normalt värnar samhället om de myndiga barnens integritet. Föräldrar har svårt att få information från skola och myndigheter om barn som fyllt 18 år, även när de hamnat i allvarliga problem. Ja ibland även när det gäller yngre barn. Den unges integritet skall värnas och föräldrarnas möjlighet till insyn och påverkan skall minimeras. Föräldrar får inte veta att deras 13-åriga dotter skaffat p-piller eller att deras 15-åriga dotter skall göra abort. Detta integritetsskydd inkluderar tydligen inte en ung människas rätt att välja religion och hur man vill utöva denna religion, inte ens när denna unga människa är myndig. Det tycks inte vara mycket bevänt med det svenska rättssamhället. När en hög politisk tjänsteman vill ha hjälp att avprogrammera sin son från dennes kristna övertygelse, då agerar psykiatrin ett lydigt redskap. Ja till och med så lydigt att man åsidosätter svensk lag i sin iver att vara makten till lags.

    Om du vill läsa mer om 18-åringens fall kan du gå till denna länk http://www.evangelisten.se. Där finns mycket mer att läsa och du kan även läsa om den senaste utvecklingen i fallet.

    Senaste nytt (den 18/8 2003). 18-åringen, som i själva verket heter Carl-Johan, släpptes från Huddinge Sjukhus fredagen den 8/8 kl 16. Då har han, efter polishämtning, varit tvångsintagen i nio veckor, utsatts för tung medicinering och försök att avprogrammera honom från hans kristna tro, och överhuvudtaget utsatts för mycket känkande behandling. Allt detta på grund av hans kristna tro, och att han vittnat för andra människor om sin tro. Hans juridiska ombud, Marina Rosing, fortsätter den rättsliga processen. Bl a så är två överläkare på Huddinge Sjukhus, Göran Roth och Gunilla Bodin Ek, anmälda till Socialstyrelsen för kränkning av patientens demokratiska rättigheter, olaglig behandlingsmetod och vägran att låta patienten träffa sitt juridiska ombud. Marina Rosing har också krävt ett stort skadestånd för Carl-Johan.

    Jag kan nästan garantera att Marina Rosings anmälan inte kommer att få något som helst resultat. Jag skulle blir ytterst förvånad, ja rent av chockad, om t ex de två överläkarna fick någon form av straff. Det hela kommer att rinna ut i sanden. Inte heller kommer en eventuell anmälan till JO eller JK att leda till något. Dessa organ, som man menar skall företräda den lilla medborgaren mot den mäktiga Staten, tycks i själva verket vara Statens lydiga redskap, för att suga upp all kritik från medborgarna och se till att denna inte leder någon vart. Tyvärr ser man gång på gång exempel på detta.

    Behöver jag säga att inga svenska tidningar (förutom kristna tidningar) har tagit upp fallet med Carl-Johan?! Nej, jag förmodar väl det. Självklart har de inte skrivit något, eftersom de är maktens lydiga redskap. Däremot har flera utländska tidningar haft stora artiklar om Carl-Johan. Det hela påminner alltför mycket om forna Sovjetunionen, där man i utländska tidningar kunde läsa om saker som skett i Sovjet, medan de sovjetiska tidningarna teg.

    Man undrar hur massmedia skulle reagerat om Carl-Johan i stället konverterat till islam och berättat för grannar och andra om sin nya tro. Och sedan föräldrarna lyckats få honom tvångsintagen och låtit en frisör/journalist komma till sjukhuset för att avprogrammera honom. Jag ser framför mig rubrikerna. Största typsnitten på löpsedlarna. "Muslim tvångsintagen för sin tro! Religionsförföljelse i vårt land! Skamligt!"

    Vem vem, kanske ringer det snart på min dörr och utanför står några poliser som skall hämta mig till tvångsintagning på Ulleråker här i Uppsala. Jag gör ju det oförlåtliga, jag är kristen och tror dessutom att det jag tror på är sant. Och inte nog med det, jag vittnar också om min kristna tro för andra. "Huh, så hemskt! Såna vill vi inte ha i landet lagom!"

    Världen idag (17/10 2003) har närmare granskat Carl-Johans patientjournal, som ju är offentlig handling. Högst anmärkningsvärda saker finns att läsa i denna journal. Som nämnts tidigare så blev den läkare som Carl-Johan valt för att ge en second opinion inte insläppt på avdelningen. I stället valde läkarna på Huddinge Sjukhus överläkare Ulises Penayo, vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala, för att ge sin syn på Carl-Johan. Dr Penayo beskriver sig själv som erfaren när det gäller patienter som varit med i extrema religiösa rörelser. I journalen skriver denne bl a, "Han [dvs Carl-Johan] har träffat en exit councellor (avprogrammerare, dvs den tidigare nämnde Peter Öhlén) och det är mycket troligt att man då kunnat nå honom, men nu har han enligt vår bedömning slutit leden, sannolikt efter stark påverkan och manipulation från Södermalsmkyrkan/Livets Ord som han nu har fått ha kontinuerlig kontakt med senaste tiden." Vidare skriver Penayo, "Vad gäller kontakten med Södermalmskyrkan så måste man betrakta föräldrarnas oro angående församlingen vara högst befogad, men bedömningen från vår sida är att man i nuläget inte i den offentliga vården, som den är konstruerad nu, kan hindra honom att ta denna kontakt." Överläkare Penayo uttrycker således besvikelse över att han inte kan hindra en myndig person att besöka en gudstjänst i Södermalmskyrkan och att man inte med tvång kan "operera bort" hans tro och övertygelse. Den myndige Carl-Johan har frivilligt valt att bli kristen och att vara med i Södermalmskyrkan och nu skall han hjärntvättas tillbaka till ateismens heliga relgion. Man undrar vem det egentligen är som sysslar med manipulation och påverkan. Det är nog snarare Dr Penayo och hans anhang, och inte Södermalmskyrkan.

    När jag ser hur läkarna resonerar blir jag så upprörd att jag nästan exploderar (läsaren kanske märker detta och skall jag vara ärlig är jag helt enkelt ursinnig). Vad vet överläkare Penayo om kristen tro? Vad vet han om Södermalmskyrkan? Förmodligen ingenting. Penayo tycks beklaga att myndiga personer kan välja att bli kristna och tycker tydligen att man med tvång borde kunna ta ifrån dem deras tro. Man kan undra vad det är för principiell skillnad mellan de psykiatriker som spärrade in Carl-Johan och de sovjetiska psykiatriker som spärrade in tusentals oliktänkande på mentalsjukhus. Jag kan inte se någon skillnad alls. De är ynkliga kräk som saknar respekt för andra människors integritet. De är ett hot mot allt vad demokrati heter. De är urusla yrkesmän! Och de är en skam för läkarkåren!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

     

    Sensationella nyheter!!!

    I Expressen den 5/10 2003 skrev Ulf Nilsson en krönika med titeln "Några obehagliga frågor till den nygamla regeringen". En av frågorna var riktad till Bosse Ringholm och löd:

    Tjena, Bosse Ringholm,
    du har i ditt finansdepartement en kvinnlig tjänsteman som utan svårighet fick sin son tvångsintagen och drogad på Huddinge sjukhus i TVÅ MÅNADER i somras. Pojken hade gått och blivit kristen och det tyckte mamma illa om. Han tog sig för att predika - det tyckte hon ännu sämre om. Så kom polisen och så blev det tvångsintagning. Den kristna tidningen Världen Idag (där jag medarbetar) slog larm och då kom man på att sonen faktiskt inte alls var sjuk. Nu frågar jag dig, Bosse: Har du kollat upp affären? Och hade det inte varit bättre om cellen som sonen satt i använts av någon av de våldsmän som SJÄLVMANT BETT OM INTAGNING men avvisats?

    Underbart att det finns någon reporter som vågar ta upp det förbjudna. Men så är inte heller Ulf Nilsson någon vanlig svensk vindflöjelreporter. Att han åter får skriva i Expressen, efter att ha varit bannlyst i flera år för sina politiskt inkorrekta åsikter, gör att man nästan börjar hoppas att Sverige har en framtid.

     

    Aktuellt i fallet Carl-Johan (19/12 2003):

    Dålig nyhet: Den 17/12 kom så Socialstyrelsens beslut i fallet Carl-Johan. Som väntat kunde myndigheten inte finna något fel i att Carl-Johan tvångsintagits eller att han utsatts för tung medicinering. Man menade att läkarnas bedömning av situationen var rimlig. Däremot kritiserade man att han utsatts för besöksförbud och att man fråntog honom mobiltelefonen. Några åtgärder kommer inte att vidtagas mot de två läkare som tvångsintog honom.

    Bra nyhet: I programmet "Människor och Tro" i P1 den 19/12 2003 kl 15.03 diskuterades psykvårdens behandling av religiösa människor i allmännhet och Carl-Johans behandling i synnerhet. Det är ju i alla fall positivt att Carl-Johans fall nu uppmärksammas i vanliga media. Carl-Johan själv ville inte medverka i programmet, men man berättade hans historia på ett i stort sett rättvist sätt. Sedan intervjuade man ett antal pyskiatriker och en religionspsykolog. En av psykiatrikerna var kristen och medlem i pingsrörelsen. Generellt var programmet ganska bra. Och, visst, det finns människor som är psykotiska med religiösa övertoner. Dessa behöver givetvis hjälp. De icke kristna psykiatrikerna menade att alla läkare i hela världen är överens om vilka som är psykotiska och vilka som inte är det (det tror jag vad jag vill på -- så säkra kriterier kan omöjligen psykiatrin ha -- i så fall skulle nog framgångarna vara betydligt större när det gäller att bota människor). Den kristne psykiatrikern var dock kritisk och menade att det fanns stor okunnighet bland psykiatriker och psykologer när det gäller religiösa frågor. Grundproblemet när det gäller tro och vetande framgick här med all önskvärd tydlighet. De icke troende psyiatrikerna var alla överens om att religiösa upplevelser helt och hållet kan förklaras av processer i hjärnan. Man menade t ex att Paulus möte med Jesus på vägen till Damaskus helt enkelt var ett epileptiskt anfall med tillhörande hallucinationer. Att en andlig upplevelse, t ex att man upplever sig höra Guds röst, kunde emanera från någonting utanför den egna hjärnan, t ex att det var Gud själv som talade, uteslöts som varande fullständigt omöjligt på grund av det inte kunde förklaras vetenskapligt. Ännu ett exempel på hur ovetenskapligt och begränsat många människor resonerar, och då även naturvetare, speciellt biologer och medicinare. Man menar således att vetenskapens begränsningar är liktydiga med verklighetens begränsningar. Dvs kan inte vetenskapen studera ett fenomen, ja då existerar inte detta fenomen. Genom att resonera på detta sätt, där verkligheten tvingas in under den vetenskapliga metodens begränsningar, gör man vetenskapen verkligare än verkligheten själv (detta diskuteras närmare på mina sidor om vetenskap och tro).

     


    [1]Efter att ha arbetat flera år inom psykvården under min studietid, och på grund av en del andra erfarenheter, är jag dock övertygad om att människor med mer eller mindre grava psykiska störningar är överrepresenterade bland psykologer och psykiatriker. Något som inte alls är förvånande, snarare är det precis vad man skulle förvänta sig. Har man psykiska problem är det inte speciellt anmärkningsvärt att man väljer att studera psykologi och liknande ämnen, i hopp om att kanske kunna hitta lösningen på sina egna problem. Tyvärr är det nog sällsynt att man hittar någon verklig lösning. Och sedan kan man ju inte bara kasta borta sina studier, utan självklart kommer man efter studietiden att arbeta inom psykologi eller psykiatri. I många av den skarpsynte Woody Allens filmer förekommer just detta tema, där t ex psykoterapeuten ringer till sin patient mitt i natten och hotar med att hoppa ut genom fönstret. I stället för att vara en lugn, trygg, harmonisk person, som lyfter upp patienten, slutar det alltför ofta med att psykoterapeuten drar ner patienten i sin egen avgrund. Min personliga inställning är att psykologi och psykiatri i allmänhet inte kan ge en patient något som inte en riktigt god vän skulle kunna ge. Sedan finns det givetvis fall där psykvård är befogad. Genom att droga ner en djupt deprimerad person kan man t ex hindra denne från att begå självmord. Och sedan kan man hoppas på att depressionen försvinner av sig själv. Även när det gäller rena mentalsjukdomar, som schizofreni och mano-depression, är givetvis mentalvården nödvändig (men frågan är i vad mån psykiatri och psykologi verkligen kan bota dessa människor -- att hålla en person neddrogad hela livet uppfyller inte min defintion av att bota sjukdomar). Det tycks som om psykvård i allmänhet inte kan bota människor med psykiska problem, bara hjälpa dem att uthärda. När det gäller den förhållandevis ringa procent psykpatienter som verkligen blir friska, kan man undra hur mycket av botandet som beror på psykiatrin/psykologin som vetenskap. Kanske är förklaringen snarare att dessa patienter haft tur och fått samtala om sina problem med förnuftiga psykoterapeuter/psykiatriker som lyssnat och gett kloka och sanna svar (det finns givetvis många förnuftiga och skarpsynta personer som arbetar inom psykvården). Observera! Jag säger alltså inte att alla psykologer/psykiatriker är knäppa, vad jag säger är att alltför många är det. Och det står jag för!


    Slutanteckning

    Denna artikel fanns ursprungligen på http//gluefox.com/min/komment/arton.htm innan den försvann spårlöst. Vi kan bara förutsätta att det är politiskt inkorrekt att påvisa psykriaktiskt våld när det utövas mot kristna. Jag är tacksam över att vi var tillräckligt skärpta så att vi kunde göra en kopia av originalet som också kan ses i dess ursprungliga skick i ett internetarkiv på denna hemsida. Detta arkiv innehåller också länkar till andra arkiv med annat intressant bortkastat material som har med det samtidiga Svenska samhället att göra.

    L. 2008/05/04
    U. 2008/05/04


    Copyright © 1987-2008
    Guds Nya Förbunds Kyrka
    Yahwehs B'rit Chadashah Församling