RESURSER
Starta här...
Allmänt
Diverse
|
7
Kan detta hända i Sverige? 18-åring inspärrad på mentalsjukhus för sin kristna tro
I Världen Idag (var annars?) har man i flera nummer (bl a 18/7, 25/7 och 1/8 2003) kunnat läsa
om en
18-årig ung man, som mot sin vilja blivit tvångsinlagd på psykkliniken vid Huddinge Sjukhus
efter ett vårdintyg skrivet av en läkare som, enligt tidningen, enbart samtalat med
18-åringens förälder,
men aldrig själv träffat 18-åringen. Orsaken till omhändertagandet var att han blivit
kristen
och sedan vittnat om sin tro för grannar och på tunnelbanan (påminner det inte om
Romarrikets
förföljelser mot de kristna? -- kanske kommer man inom några år att ha gladiatorspel
på
Stockholms Stadion, där man kastar kristna ungdomar till lejonen). Det var 18-åringens mamma, en
hög
tjänsteman på Finansdepartementet, som begärde sin son inlagd. Mamman har hela tiden
motsatt sig
att sonen blivet kristen. Bland annat besökte hon den frikyrka som 18-åringen är med i
(Södermalmskyrkan, som är en av de
större frikyrkorna i Stockholm). När 18-åringen gick fram för att få
förbön
av sin pastor, gick mamman fram och slog till pastorn. Avsikten var att hindra denne att bedja för
hennes son.
Vid omhändertagandet, som skedde med polishjälp, beslagtog läkarna 18-åringens
mobiltelefon och
när han fick tillbaka den kunde han se att någon läst alla SMS-meddelanden som kommit under
tiden att
telefonen var beslagtagen. Detta torde vara olagligt. 18-åringen utsattes för tung medicinering,
han fick
inte ta emot andra besök än sina föräldrar, inte ens hans juridiska ombud fick
träffa honom.
Man vägrade till och med hans advokat att se hans journal, vilket också är olagligt.
18-åringen
hade genom sitt ombud kontaktat en legitimerad läkare med specialistkompetens i psykiatri för
att få
en s k "second opinion" (ett omdöme av en annan läkare). Denne läkare blev inte
insläppt på
avdelningen, trots att han uppvisade en fullmakt, undertecknad av 18-åringen. Även detta
är
olagligt, eftersom varje patient har rätt till en "second opinion" från en läkare som
patienten
själv väljer. 18-åringen har dessutom tvingats att träffa en "avprogrammerare",
Peter
Öhlén (en avhoppare från Livets Ord som är frisör och journalist och saknar
terapeutisk
utbildning och som tycks hata alla bibeltroende kristna, åtminstone är det intrycket man
får när
man ser honom på TV eller läser vad han skriver). Målet var att avprogrammera
18-åringen
från den kristna tron. Hans föräldrar planerar också, att när han
släpps ut, så
skall han skickas till USA för en längre tids avprogrammering (läs
hjärntvätt). Ärendent
är nu anmält till Socialstyrelsen.
När man läser detta, tror man nästan inte att det är sant. Är detta Sverige år
2003, eller är det
Sovjetunionen på 1960-talet? Nu finns ju möjligheten att 18-åringen verkligen är psykiskt
sjuk, och
att artiklarna i Världen Idag bygger på att man inte är tillräckligt insatt i
ärendet.
Jag har dock svårt att tro att så är fallet. Även om han nu verkligen är psykiskt
sjuk, varför
fick han inte träffa sin advokat (nu får han det, eftersom man insett att han har rätt till
detta)? Varför
fick den psykiatriker som skulle ge en "second opinion" inte träffa honom? Och varför lät man
en patient, som anses sjuk,
träffa en frisör/journalist för terapi? Sysslar man numera med kvacksalveri på
Huddinge Sjukhus? Något
är definitivt galet.
Ovanstående bekräftar verkligen att Sverige är en totalitär demokrati med en nomenklatura,
där framstående
partimedlemmar ringer till någon överläkare, politiker eller partitrogen tjänsteman de
känner, och vips så blir deras myndiga barn tvångsintaget. Varför? Jo, därför
att barnet har blivit
kristet. Det är inte utan att man kommer att tänka på vad Jesus säger i Matt 10:21-22.
Han talar där om
framtiden.
Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina
föräldrar
och bringa dem om livet. Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut
till slutet skall bli
räddad.
Observera, de som blir hatade och dödade är de kristna. Jesu budskap är antagligen det mest
kontroversiella budskap
som existerar. Det finns i princip bara två sätt att förhålla sig till det. Antingen
tycker man att det är
det mest underbara man någonsin hört. Eller också hatar man det besinningslöst. Jesu
budskap har en
övernaturlig förmåga att ta fram ur en människa, det som bor i hennes innersta. Hennes
sanna natur. Det finns
ju i och för sig en tredje möjlighet, att man är fullständigt likgiltig inför Jesu
budskap. Men det beror nog på att
man vägrat lyssna till det, och då har man ju egentligen inte hört det.
Psykiatrin har tyvärr alltför ofta spelat en mörk roll när det gäller att gå
maktens ärenden.
Ett exempel är eutanasiprogrammet i Tyskland på 1930- och 1940-talet. Inom ramen för detta
program avlivades hundratusentals
kroniskt sjuka, förståndshandikappade och mentalsjuka m fl (det verkliga antalet lär vi
aldrig få reda på,
men den mest tillförlitliga siffran talar om ca 275 000). Av dessa var tiotusentals barn. Och det
handlade inte
om judar, utan om icke-judiska tyskar (arier). Det var här metoden att gasa ihjäl människor
utvecklades, vilken senare kom att användas
i mycket större skala i koncentrationslägren. Programmet uppnhörde
så småningom, efter protester från allmänheten. Även Katolska Kyrkan spelade en
viktig roll när det
gällde att stoppa programmet. Dödshjälpen fortsatte dock i hemlighet under hela kriget. Man
övergick då
från gasning (som var alltför uppenbar) till att på ett mer diskret sätt svälta
ihjäl patienterna.
Dödshjälpsprogrammet har kommit att förknippas med nazisterna. Det är bara delvis sant.
Redan innan nazisterna kom
till makten hade man börjat avliva patienter. Nazisterna kom så att säga till dukat bord.
Initiativtagarna till det
tyska dödshjälpsprogrammet var ett antal ledande tyska psykiatriker och jurister. Dessa var starkt
påverkade av
evolutionsteorins lärosats om den starkares överlevnad. Hela operationen gick under olika
vilseledande och förskönande
namn, som t ex "hjälp för döende", "barmhärtighetsmord", "förintelse av liv utan
värde". Ibland
användes det kortfattade uttrycket "behandlingen". Notera att "eutanasi" betyder "en god död".
Här handlade det dock
om rent mord och "dystanasi" vore ett mer adekvat namn. Det betyder "en ond död". Målet med
dystanasiprogrammet var att
likvidera alla mentalsjuka i Tyskland och även alla kroniskt sjuka. Också åldringar skulle
dödas (det är
antagligen inte så svårt att få de flesta 90-åringar att framstå som
mentalsjuka och förvirrade, om man ställer
lämpliga frågor, gärna snabbt och aggressivt).
Som ett exempel på hur inarbetat detta program var, kan nämnas att man på psykiatriska
institutionen Hadamar
1941 firade kremeringen av den tiotusende mentalpatienten med en ceremoni, där bl a alla psykiatriker,
sköterskor, besökare
och sekretere fick varsin flaska öl. En bok som låg till grund för tanken att döda sjuka
människor var Die Freigabe
der Vernichtung lebensunwerten Lebens, som publicerades 1920. Författare var två
framstående tyska vetenskapsmän,
Karl Binding (jurist och professor i rättsfilosofi) och Alfred Hoche (psykiatriker). Budskapet i boken
var att s k "värdelösa
människor" borde kunna avlivas enligt lag. Begreppen "liv utan värde" och "liv som inte är
värt att leva" kommer från
denna bok. När det gäller Hoche var han en mycket framstående psykiatriker. Många
berömda psykiatriker och
neurologer har haft honom som lärare. Hans syn på klassificering av mentala sjukdomar har haft
stort inflytande på bl a amerikansk psykiatri.
För den som vill läsa mer om detta kan jag rekommendera Fredric Werthams bok A sign for Cain.
Det finns också en bok
på svenska, Inte bara Hitler, utgiven på ProVita 1998 (se litteraturförteckningen).
Den innehåller delar av Werthams bok samt bidrag från
bl a idéhistorikern och riksdagsmannen Per Landgren. Det är skrämmande läsning. Wertham
skriver där bl a "Från
allra första början styrdes dödshjälpsprogrammet i alla viktiga frågor, inklusive
konkreta detaljer, av psykiatriker".
Per Landgren skriver, "Det var inte nazismen som fördärvade vetenskapen och medicinen. Den
västerländska vetenskapen och
medicinen var redan fördärvad och gav Tyskland inspiration till nazismen". Det råder
knappast någon tvekan om att många
tyska vetenskapsmän hade stor skuld till de illdåd som skedde i Tyskland under Andra
Världskriget. De gav en legalitet åt
nazisterna som gjorde att även "vanliga" människor snabbt kom att acceptera nazismens
djävulska lära om över- och undermänniskor.
Även i Sovjetunionen ställde många psykiatriker sina resurser till maktens förfogande. Hur
mång sovjetiska
samhällskritiker blev inte inspärrade på mentalsjukhus?!
Nu menar jag givetvis inte att psykiatriker är värre människor än andra[1]. Problemet är att de
har en enorm makt som alltför lätt kan missbrukas. Normalt är det inte lätt att få
någon inspärrad. Det krävs
en stor apparat med domstol, åklagare, försvarsadvokater etc. Man måste följa lagen, som
på många olika sätt
försöker garantera den enskilda människans integritet gentemot myndigheter och samhälle. En
eventuell dom kan överklagas i
olika instanser, och dessutom bevakas det hela av en journalistkår som grundläggande är
negativt inställd till polisen. Minsta
fel som rättssamhället gör mot en misstänkt brottsling (som kanske dessutom bevisligen
är en riktig typ) ger jätterubriker
i tidningarna. Det är således mycket svårt att på godtyckliga grunder spärra in en
människa i fängelse ens
för en kortare tid. Det är därför vi anser oss ha rätt att kalla Sverige för ett
rättssamhälle. En mamma,
även om hon skulle vara en högt uppsatt ämbetsman, kan inte ringa till polisen och be dem
spärra in hennes son, eftersom han börjat
tro på Gud och går till en frikyrka. Och en polis kan inte vägra en gripen att träffa
en advokat. Den behandling som 18-åringen
utsatts för skulle aldrig en grov brottsling kunna usättas för i vårt land. Poliser som
betedde sig mot en grov brottsling, som
läkarna på Huddinge Sjukhus betett sig i det här fallet, skulle inte bara få sparken,
de skulle med all sannolikhet åtalas.
Pressen skulle bedriva en veritabel häxjakt på dessa poliser.
Det är helt rätt att det skall vara svårt att spärra in människor. Det måste
finnas kontrollmekanismer som hindrar att
enskilda individer utsätts för tjänstemäns eller andras godtycke. När det gäller
psykiatrin har vi uppenbarligen inte samma
rättssäkerhet. Där kan en person hållas inspärrad under lång tid (till och
med i åratal eller kanske för
resten av livet) enbart baserat på vad två läkare kommit överens om. Den
inspärrade kan hindras att träffa sin advokat.
Man kan totalisolera den intagne, så att denne inte får ringa eller skriva brev. Allt detta
utifrån en anhörigs telefonsamtal
(t ex en mamma som är en högt uppsatt tjänsteman). Och värst av allt, media, vars
uppgift det är att stå på de
svagas sida, säger ingenting. De bara tiger ihjäl det hela. Och i och för sig kan man
kanske förstå detta. Psykisk sjukdom
är ju, eller borde i alla fall vara, en vetenskaplig diagnos (fast man undrar ibland), och
varför skulle media ifrågasätta vad
experterna kommit fram till. Men just här har vi den stora faran. Psykiatriker är
människor, med allt vad det innebär av goda och
onda sidor. Ingen grupp människor borde få ha sådan absolut makt som vad psykiatrikerna
har. Det måste finnas kontrollinstanser
även inom psykiatrin. Det måste finnas en lagstiftad möjlighet att få sitt fall
bedömt av någon utomstående.
Och vem denna utomstående är skall inte beslutas av de läkare som spärrat in en
patient, utan det är patienten själv
som skall få välja. Nu finns det ju en sådan lagparagraf, men den tycks vara en
papperstiger, som antaglien aldrig tillämpas.
Om de två läkare, som spärrade in 18-åringen, undgår påföljd
för vad de gjort, dvs inte på något
sätt blir prickade eller straffade för att de utan att ha sett patienten tvångsintog
honom med polishjälp trots att han inte var
våldsbenägen,
beslagtog hans mobiltelefon, drogade ner honom med den tunga drogen Haldol, hindrade honom
att träffa sin advokat och vägrade släppa in den läkare som skulle ge en "second
opinion", ja då är
inte Sverige ett rättsamhälle.
De exempel jag gett ovan på hur psykiatriker missbrukat sin makt i olika sammanhang talar sitt tydliga
språk. Att ge människor en sådan
absolut makt är livsfarligt. Psykiatrikernas makt i kombination med brist på insyn och
svårigheten att i många fall ställa
verkligt säkra psykiatriska diagnoser (där man t ex diagnosticerar tron på Gud som ett
psykotiskt tillstånd) utgör en livsfarlig
kombination. Psykologi och psykiatri är så luddiga vetenskaper att man förmodligen i dessa
vetenskapers namn skulle kunna spärra in vem som helst, om man
verkligen ville. Frågan är inte om det skall ske missbruk. Frågan är bara hur ofta det
sker. Förhoppningsvis är det
förhållandevis få fall i Sverige. Men i så fall beror det inte på systemet utan
på psykiatrikernas personliga
integritet och samvete.
Nu finns det ju lagrum och konventioner som skall hindra att människor spärras in godtyckligt.
Riksdagsman Tuve Skånberg (kd) säger i
Världen idag (15/8 2003), att de läkare, som beslöt sig för att spärra in
Carl-Johan, på ett flagrant sätt
har brutit mot både läkarkoden, internationella konventioner samt svensk lag.
På grund av de övergrepp som sovjetiska psykiatriker begick mot oliktänkande har World
Psychiatric Association (WPA), i den s k
Hawaiideklarationen II (1983), formulerat speciella etiska regler för psykiatriker. Låt mig citera
två paragrafer från denna:
§3. Ingen åtgärd får vidtagas och ingen behandling får ges mot eller oberoende av
en patients egen vilja, såvida
inte patienten på grund av psykisk sjukdom är ur stånd att avgöra sitt eget bästa,
och sannolika skäl talar för
att patienten eller någon annan kommer att åsamkas allvarligt men om behandlingen uteblir.
§7. Psykiatrikern får aldrig använda sina professionella möjligheter för att
kränka någon individs eller någon
grupps värdighet eller mänskliga rättigheter, och bör aldrig låta ovidkommande
personliga önskemål, fördomar
eller övertygelser störa behandlingen. Psykiatrikern får under inga omständigheter
använda sitt yrkes metoder när
frånvaron av psykisk sjukdom väl har fastställts. Om en patient eller någon annan
kräver handlingar som strider mot
vetenskaplig kunskap eller etiska principer måste psykiatrikern vägra att samarbeta.
Madriddeklarationen (1996), som är en "uppgradering" av Hawaiideklarationen och också formulerad av
WPA, säger:
§1. Psykiatriker skall utveckla behandlingsmetoder som så lite som möjligt begränsar
patientens frihet.
§4. Ingen behandling får ske mot patientens vilja, med mindre än att utebliven behandling
skulle utsätta patientens och/eller
närståendes liv för fara.
Även svensk lag har ett regelverk för psykiatrin. Enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård §3 får
sådan endast ges om patienten lider av en allvarlig psykisk störning, har ett oundgängligt
behov av psykiatrisk vård eller är farlig.
Det är ganska uppenbart att de som spärrade in 18-åringen har brutit mot alla dessa
konventioner och lagar. Patienten var inte psykiskt
sjuk, alltså får ingen behandling ske mot dennes vilja. Det fanns inget som talade för att
"utebliven behandling skulle utsätta
patientens och/eller närståendes liv för fara" etc, etc.
Det skall bli intressant att se vad som kommer ut av den
anmälan som gjorts mot de två överläkare på Huddinge Sjukhus som spärrade in
18-åringen. Personligen tycker jag de skulle ha flera års
fängelse för sitt vidriga handlande (om nu artiklarna i Världen Idag avspeglar vad som
hänt på ett
i huvudsak korrekt sätt). Nu misstänker jag att det hela rinner ut i sanden. Lite samtal mellan
olika
tjänstemän, någon klinikchef på Huddinge Sjukhus som är med i samma fiskeklubb som
någon tjänsteman
på Justitiedepartementet, och vips så avskrivs ärendet.
Psykiatriprofessorn Thomas Szasz, som ju är en välkänd och skarp kritiker av många typer
av psykoterapier och även
av psykiatri, tog i en bok jag läste, upp en intressant aspekt av psykiatrin. Han menar att i ena
ögonblicket använder man
psykiatri för att t ex en grov mördare skall slippa ta konsekvenserna av sina handlingar, och inte
behöva sitta inspärrad,
annat än för en kort tid (jag kände en 16-årig flicka som brutalt sexmördades 1975
-- mördaren befanns vara i behov
av vård och ett år senare släpptes han ut, förklarad frisk). I nästa
ögonblick spärrar man, i psykiatrins
namn, in personer
som inte gjort någon människa något illa (som 18-åringen ovan), i värsta fall
för resten av deras liv.
Visst är det motsägelsefullt! Och orättfärdigt!
Låt mig ta några ytterligare exempel som visar att Thomas Szasz har rätt i sin kritik av
psykvården.
Under senaste året har det förekommit ett antal uppseendeväckande våldsdåd i
vårt land, vilka begåtts av mentalsjuka
personer. En man slog i ihjäl en person och skadade flera andra när han löpte amok med ett
järnspett i en förort till Stockholm.
En annan man körde sin bil rakt in i en folkmassa i Gamla Stan och dödade flera personer. Samma dag
som Anna Lindh mördades av en psykiskt
störd person (åtminstone verkar det så just nu) dödades också en 5-årig
flicka av en mentalsjuk man. Alla dessa hade varit
i kontakt med psykvården och flera hade till och med bett om att bli omhändertagna. På
grund av "bristande resurser" fick de emellertid klara sig
själva. Visst är det märkligt att resurser saknas att låsa in våldsbenägna
och farliga mentalpatienter, samtidigt som
resurserna tydligen finns att spärra in en 18-årig, myndig person, som inte har uppvisat
några som helst våldstendenser.
Normalt värnar samhället om de myndiga barnens integritet. Föräldrar har svårt att
få information från skola
och myndigheter om barn som fyllt 18 år, även när de hamnat i allvarliga problem. Ja ibland
även när det gäller yngre
barn. Den unges integritet skall värnas och
föräldrarnas möjlighet till insyn och påverkan skall minimeras. Föräldrar
får inte veta att deras 13-åriga
dotter skaffat p-piller eller att deras 15-åriga dotter skall göra abort. Detta integritetsskydd
inkluderar tydligen inte en ung
människas rätt att välja religion och hur man vill utöva denna religion, inte ens
när denna unga människa är myndig.
Det tycks inte vara mycket bevänt med det svenska
rättssamhället. När en hög politisk tjänsteman vill ha hjälp att avprogrammera
sin son från dennes kristna
övertygelse, då agerar psykiatrin ett lydigt redskap. Ja till och med så lydigt att man
åsidosätter svensk lag i sin
iver att vara makten till lags.
Om du vill läsa mer om 18-åringens fall kan du gå till denna länk http://www.evangelisten.se. Där finns mycket mer att läsa och du kan även
läsa om den senaste
utvecklingen i fallet.
Senaste nytt (den 18/8 2003). 18-åringen, som i själva verket heter Carl-Johan, släpptes
från Huddinge Sjukhus fredagen den 8/8 kl 16.
Då har han, efter polishämtning, varit tvångsintagen i nio veckor, utsatts för tung
medicinering och försök att
avprogrammera honom från hans kristna tro, och överhuvudtaget utsatts för mycket känkande
behandling. Allt detta på
grund av hans kristna tro, och att han vittnat för andra människor om sin tro. Hans juridiska ombud,
Marina Rosing,
fortsätter den rättsliga processen. Bl a så är två överläkare på
Huddinge Sjukhus, Göran
Roth och Gunilla Bodin Ek, anmälda till Socialstyrelsen för kränkning av patientens demokratiska
rättigheter, olaglig
behandlingsmetod och vägran att låta patienten träffa sitt juridiska ombud. Marina Rosing har
också krävt ett
stort skadestånd för Carl-Johan.
Jag kan nästan garantera att Marina Rosings anmälan inte kommer att få något som helst
resultat. Jag
skulle blir ytterst förvånad, ja rent av chockad, om t ex de två överläkarna fick
någon form av straff.
Det hela kommer att rinna ut i sanden. Inte heller kommer en eventuell anmälan till JO eller JK att leda
till något. Dessa
organ, som man menar skall företräda den lilla medborgaren mot den mäktiga Staten, tycks i
själva verket vara Statens
lydiga redskap, för att suga upp all kritik från medborgarna och se till att denna inte leder
någon vart. Tyvärr
ser man gång på gång exempel på detta.
Behöver jag säga att inga svenska tidningar (förutom kristna tidningar) har tagit upp fallet med
Carl-Johan?! Nej, jag
förmodar väl det. Självklart har de inte skrivit något, eftersom de är maktens
lydiga redskap. Däremot
har flera utländska tidningar haft stora artiklar om Carl-Johan. Det hela påminner alltför
mycket om forna Sovjetunionen,
där man i utländska tidningar kunde läsa om saker som skett i Sovjet, medan de sovjetiska
tidningarna teg.
Man undrar hur massmedia skulle reagerat om Carl-Johan i stället konverterat till islam och berättat
för grannar och andra om sin nya tro.
Och sedan föräldrarna lyckats få honom tvångsintagen och låtit en
frisör/journalist komma till sjukhuset för
att avprogrammera honom. Jag ser framför mig rubrikerna. Största typsnitten på
löpsedlarna.
"Muslim tvångsintagen för sin tro! Religionsförföljelse i vårt land! Skamligt!"
Vem vem, kanske ringer det snart på min dörr och utanför står några poliser som
skall hämta mig till
tvångsintagning på Ulleråker här i Uppsala. Jag gör ju det
oförlåtliga, jag är kristen och
tror dessutom att det jag tror på är sant. Och inte nog med det, jag vittnar också om min
kristna tro för andra. "Huh, så
hemskt! Såna vill vi inte ha i landet lagom!"
Världen idag (17/10 2003) har närmare granskat Carl-Johans patientjournal, som ju är
offentlig handling. Högst
anmärkningsvärda saker finns att läsa i denna journal. Som nämnts tidigare så
blev den läkare som Carl-Johan
valt för att ge en second opinion inte insläppt på avdelningen. I stället valde
läkarna på Huddinge Sjukhus
överläkare Ulises Penayo, vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala, för att ge sin syn på
Carl-Johan. Dr Penayo beskriver sig själv
som erfaren när det gäller patienter som varit med i extrema religiösa rörelser. I
journalen skriver denne bl a, "Han
[dvs Carl-Johan] har träffat en exit councellor (avprogrammerare, dvs den tidigare nämnde
Peter Öhlén) och det
är mycket troligt att man då kunnat nå honom, men nu har han enligt vår
bedömning slutit leden, sannolikt
efter stark påverkan och manipulation från Södermalsmkyrkan/Livets Ord som han nu har
fått ha kontinuerlig kontakt
med senaste tiden." Vidare skriver Penayo, "Vad gäller kontakten med Södermalmskyrkan
så måste man betrakta
föräldrarnas oro angående församlingen vara högst befogad, men
bedömningen från vår sida
är att man i nuläget inte i den offentliga vården, som den är konstruerad nu,
kan hindra honom att ta denna
kontakt." Överläkare Penayo uttrycker således besvikelse över att han inte kan
hindra en myndig person att
besöka en gudstjänst i Södermalmskyrkan och att man inte med tvång kan
"operera bort" hans tro och
övertygelse. Den myndige Carl-Johan har frivilligt valt att bli kristen och att vara med i
Södermalmskyrkan och nu skall
han hjärntvättas tillbaka till ateismens heliga relgion. Man undrar vem det egentligen
är som sysslar med manipulation
och påverkan. Det är nog snarare Dr Penayo och hans anhang, och inte
Södermalmskyrkan.
När jag ser hur läkarna resonerar blir jag så upprörd att jag nästan exploderar
(läsaren kanske märker detta och skall jag
vara ärlig är jag helt enkelt ursinnig). Vad vet överläkare Penayo om
kristen tro? Vad vet han om Södermalmskyrkan? Förmodligen ingenting. Penayo tycks beklaga att
myndiga personer kan välja att bli
kristna och tycker tydligen att man med tvång borde kunna ta ifrån dem deras tro. Man kan undra
vad det är för principiell
skillnad mellan de psykiatriker som spärrade in Carl-Johan och de sovjetiska psykiatriker som
spärrade in tusentals oliktänkande
på mentalsjukhus. Jag kan inte se någon skillnad alls. De är ynkliga kräk som saknar
respekt för andra människors
integritet. De är ett hot mot allt vad demokrati heter. De är urusla yrkesmän!
Och de är en skam för läkarkåren!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Sensationella nyheter!!!
I Expressen den 5/10 2003 skrev Ulf Nilsson en krönika med titeln "Några obehagliga
frågor till den nygamla regeringen". En av frågorna var riktad till Bosse Ringholm och löd:
Tjena, Bosse Ringholm,
du har i ditt finansdepartement en kvinnlig tjänsteman som utan svårighet fick sin son
tvångsintagen och drogad på Huddinge sjukhus i
TVÅ MÅNADER i somras. Pojken hade gått och blivit kristen och det tyckte mamma illa om. Han
tog sig för att predika - det tyckte hon
ännu sämre om. Så kom polisen och så blev det tvångsintagning. Den kristna
tidningen Världen Idag (där jag medarbetar)
slog larm och då kom man på att sonen faktiskt inte alls var sjuk. Nu frågar jag dig,
Bosse: Har du kollat upp affären? Och hade
det inte varit bättre om cellen som sonen satt i använts av någon av de våldsmän
som SJÄLVMANT BETT OM INTAGNING men avvisats?
Underbart att det finns någon reporter som vågar ta upp det förbjudna. Men så är
inte heller Ulf Nilsson någon vanlig svensk
vindflöjelreporter. Att han åter får skriva i Expressen, efter att ha varit bannlyst i
flera år för sina politiskt
inkorrekta åsikter, gör att man nästan börjar hoppas att Sverige har en framtid.
Aktuellt i fallet Carl-Johan (19/12 2003):
Dålig nyhet: Den 17/12 kom så Socialstyrelsens beslut i fallet Carl-Johan. Som väntat
kunde myndigheten inte finna något
fel i att Carl-Johan tvångsintagits eller att han utsatts för tung medicinering. Man menade att
läkarnas bedömning av situationen
var rimlig. Däremot kritiserade man att han utsatts för besöksförbud och att man
fråntog honom mobiltelefonen. Några
åtgärder kommer inte att vidtagas mot de två läkare som tvångsintog honom.
Bra nyhet: I programmet "Människor och Tro" i P1 den 19/12 2003 kl 15.03 diskuterades
psykvårdens behandling av religiösa
människor i allmännhet och Carl-Johans behandling i synnerhet. Det är ju i alla fall positivt
att Carl-Johans fall nu uppmärksammas
i vanliga media. Carl-Johan själv ville inte medverka i programmet, men man berättade hans historia
på ett i stort sett rättvist
sätt. Sedan intervjuade man ett antal pyskiatriker och en religionspsykolog. En av psykiatrikerna var
kristen och medlem i pingsrörelsen.
Generellt var programmet ganska bra. Och, visst, det finns människor som är psykotiska med
religiösa övertoner. Dessa behöver
givetvis hjälp. De icke kristna psykiatrikerna menade att alla läkare i hela världen
är överens om vilka som är
psykotiska och vilka som inte är det (det tror jag vad jag vill på -- så säkra
kriterier kan omöjligen psykiatrin ha --
i så fall skulle nog framgångarna vara betydligt större när det gäller att
bota människor). Den kristne
psykiatrikern var dock kritisk och menade att det fanns stor okunnighet bland psykiatriker och psykologer
när det gäller religiösa
frågor. Grundproblemet när det gäller tro och vetande framgick här med all
önskvärd tydlighet. De icke troende
psyiatrikerna var alla överens om att religiösa upplevelser helt och hållet kan
förklaras av processer i hjärnan.
Man menade t ex att Paulus möte med Jesus på vägen till Damaskus helt enkelt var ett
epileptiskt anfall med tillhörande
hallucinationer. Att en andlig upplevelse, t ex att man upplever sig höra Guds röst, kunde
emanera från någonting
utanför den egna hjärnan, t ex att det var Gud själv som talade, uteslöts som
varande fullständigt omöjligt
på grund av det inte kunde förklaras vetenskapligt. Ännu ett exempel på hur
ovetenskapligt och begränsat många människor
resonerar, och då även naturvetare, speciellt biologer och medicinare. Man menar
således att vetenskapens begränsningar
är liktydiga med verklighetens begränsningar. Dvs kan inte vetenskapen studera ett fenomen,
ja då existerar inte detta
fenomen. Genom att resonera på detta sätt, där verkligheten tvingas in under den
vetenskapliga metodens begränsningar,
gör man vetenskapen verkligare än verkligheten själv (detta diskuteras närmare
på mina sidor om vetenskap och tro).
[1]Efter att ha arbetat flera år inom psykvården under min
studietid, och på grund av
en del andra erfarenheter, är jag dock övertygad om att människor med mer eller mindre grava
psykiska störningar är
överrepresenterade bland psykologer och psykiatriker. Något som inte alls är
förvånande, snarare är det
precis vad man skulle förvänta sig. Har man psykiska problem är det inte speciellt
anmärkningsvärt att man väljer
att studera psykologi och liknande ämnen, i hopp om att kanske kunna hitta lösningen på sina
egna problem. Tyvärr är
det nog sällsynt att man hittar någon verklig lösning. Och sedan kan man ju inte bara kasta
borta sina studier, utan
självklart kommer man efter studietiden att arbeta inom psykologi eller psykiatri. I många av
den skarpsynte Woody Allens filmer förekommer just
detta tema, där t ex psykoterapeuten ringer till sin patient mitt i natten och hotar med att hoppa ut
genom fönstret. I stället för
att vara en lugn, trygg, harmonisk person, som lyfter upp patienten, slutar det alltför ofta med att
psykoterapeuten drar ner patienten
i sin egen avgrund. Min personliga inställning är att psykologi och psykiatri i allmänhet
inte kan ge en patient något som inte en riktigt
god vän skulle kunna ge. Sedan finns det givetvis fall där psykvård är befogad.
Genom att droga ner en djupt deprimerad
person kan man t ex hindra denne från att begå självmord. Och sedan kan man hoppas
på att depressionen försvinner av
sig själv. Även när det gäller rena mentalsjukdomar, som schizofreni och
mano-depression, är givetvis mentalvården nödvändig
(men frågan är i vad mån psykiatri och psykologi verkligen kan bota dessa människor
-- att hålla en person neddrogad hela livet
uppfyller inte min defintion av att bota sjukdomar). Det tycks som om psykvård i allmänhet
inte kan bota människor med psykiska problem,
bara hjälpa dem att uthärda. När det gäller den förhållandevis ringa
procent psykpatienter som verkligen blir friska,
kan man undra hur mycket av botandet som beror på psykiatrin/psykologin som vetenskap. Kanske
är förklaringen snarare att dessa patienter
haft tur och fått samtala om sina problem med förnuftiga psykoterapeuter/psykiatriker som
lyssnat och gett kloka och sanna svar (det
finns givetvis många förnuftiga och skarpsynta personer som arbetar inom
psykvården). Observera! Jag säger alltså inte att
alla psykologer/psykiatriker är knäppa, vad jag säger är att alltför
många är det. Och det står
jag för!
Slutanteckning
Denna artikel fanns ursprungligen på http//gluefox.com/min/komment/arton.htm innan den försvann spårlöst. Vi kan bara förutsätta att det är politiskt inkorrekt att påvisa psykriaktiskt våld när det utövas mot kristna. Jag är tacksam över att vi var tillräckligt skärpta så att vi kunde göra en kopia av originalet som också kan ses i dess ursprungliga skick i ett internetarkiv på denna hemsida. Detta arkiv innehåller också länkar till andra arkiv med annat intressant bortkastat material som har med det samtidiga Svenska samhället att göra.
L. 2008/05/04
U. 2008/05/04
|
Copyright © 1987-2008
Guds Nya Förbunds Kyrka Yahwehs B'rit Chadashah Församling
|
|