Published Saturday, 17 September 2011 in Newsmill
Det är bra att man i större utsträckning nu börjar uppmärksamma de övergrepp socialtjänsten gör sig skyldig till i och med Vanvårdsutredningen, men man ska komma ihåg att detta inte endast är historia - dessa övergrepp pågår även nu under 2011, och kommer även göra det framöver. Det skriver Daniel Hammarberg.
Än i dag gör man helt onödiga vårdplaceringar av barn, där det torde vara uppenbart för var och en med insikt i det aktuella fallet att barnet skulle gynnas av att få förbli med sina biologiska föräldrar. Ändå låter världens antagligen mest långtgående omhändertagandelagstiftning (SoL och LVU) socialtjänsten ta barn på lösa grunder. Tvärt emot den bild man ges i massmedia, så handlar det ytterst sällan om barn som utsatts för fysisk eller psykisk misshandel - istället är det farhågor om barnets fortsatta "hälsa och utveckling" som ligger till grund. Socialsekreterarna tittar i sin spåkula och anser sig komma fram till att det skulle vara till barnens nackdel att inte omhändertas. När detta väl gjorts, står barnet eller barnen inför risken att få gå samma öde som barnhemsbarnen till mötes - att den statsmakt som påstått sig komma till barnets undsättning istället förgriper sig på det.
Ute i den vida världen är det välbekant att samhällsvården medför enorma risker, och att placeringen i denna är något man i allra möjligaste mån ska undvika. Särskilt i USA är man medveten om att när ett barn "enters the system", som de kallar det där borta, är det kört för det - barnet kan vänta sig bli neddrogat, riskerar utsättas för sexuella övergrepp av sina fosterföräldrar och mycket annat. Här i Sverige stoppar man huvudet i sanden och låtsas som att samhällsvården är lika bra som vilken annan uppväxtmiljö som helst. De intervjuer som låg till grund för Vanvårdsutredningen visade på ett kusligt sätt just vad ett barn kan utsättas för i denna främmande miljö, och även om det kan ha blivit smått bättre med den saken med årens lopp, så förblir familjehems- och institutionsplacering en enorm riskfaktor. Så sent som under 2009 begick två unga flickor självmord efter att utan grund ha placerats på HVB-hem, där de utsattes för våld och sexuella övergrepp.
När dessa övergrepp tas upp i samhällsdebatten dröjer det ofta inte länge innan någon på ett mindre genomtänkt sätt tar upp FN:s Barnkonvention. Den bakomliggande tankeprocessen går säkerligen något i stil med: "FN är en stor och renommerad organisation med ett stort antal anställda. Och nu har de skrivit en konvention för barns rättigheter. Detta måste säkert innebära att det är lösningen på problemen med övergrepp mot barn." Men, är den verkligen det? Läser man Barnkonventionens text så blir det uppenbart att den är en ulv i fårakläder. Den sätter ett motsatsförhållande mellan barns och föräldrars rättigheter - de biologiska föräldrarna ses som potentiella hot som staten måste rädda barnet från. Men om det är problemet, så ger svensk lag staten redan mer rätt att omhänderta barn än Barnkonventionen möjliggör. Och som bekant är problemet i Sverige förhållandena på familjehemmen (nyspråk för fosterfamiljer) och institutionerna, till vilka barn skickas genom onödiga omhändertaganden.
FN:s Barnkonvention sysselsätter sig dock med långt mer än bara de hot barn står inför - den tar sig även för att sörja för barnens uppfostran och utbildning, i vilken anda detta ska ske. Den gör det i skepnad av det den kallar "barns rättigheter", vilka definieras av detta överstatliga FN, med udden riktad mot den biologiska familjen. Bland annat kan punkt 29 nämnas, som sätter mål för barns utbildning. Stycke b) här stadgar att FN ska diktera vilka principer som ska gälla för denna värdegrund, och punkt 13 ger under temat yttrandefrihet barn rätt att "söka, motta och sprida information och tankar av alla slag", om detta inte förbjuds av specifik lag. Detta skulle i Sverige innebära att en förälder inte har någon rätt att hindra sitt barn från att söka efter och ladda ned pornografi på Internet, t.ex., då det inte finns någon åldergräns för inköp av detta, och därmed ger konventionen ingen rätt att göra det.
Sedan 2006 har den nuvarande regeringen som sagt drivit en vanvårdsutredning, för att sammanställa vittnesmål om de övergrepp som begicks mot barnhemsbarn under mitten av 1900-talet. I våras antyddes det att det skulle bli aktuellt med ekonomisk ersättning för de drabbade, man förde en summa på 250 000 kr på tal, men i lördags meddelade minister Maria Larsson att det trots allt inte skulle bli några pengar. Då började en mycket märklig affär ta form - trots att det var socialdemokraterna som satt vid makten under nästan hela denna period (1920-1980), och legat bakom nästan all lagstiftning på detta område, inklusive nuvarande LVU-lag, så avfyrade vänsterpartierna en massiv kanonad mot regeringen för att den underlåtit att ge offren ersättning.
Rent historiskt sett kan man ju säga att detta verkligen inte är första gången svensk vänster anklagar det borgerliga blocket för sina egna misstag och felsteg, men för att hålla sig till ämnet: Det jag vill understryka är att vanvårdsutredningen klart visar att det inte är de biologiska föräldrarna som är det stora hotet mot barn - det är myndigheter, och den nya miljö barnen placeras i. Trots detta har man inom samhällsdebatten inte velat vika det minsta i vilken roll staten ska ha i familjelivet - det anses självklart att den ska övervaka människors hemmaliv och ha enorm insyn där. Men ändå tycks man inte bry sig det minsta om att komma till verkligt utsatta barns undsättning - dessa tar man inte ens i med tång. Istället driver man häxjakter mot familjer där man utan några tecken på vanvård ändå ger läkare, jurister, psykologer och många andra yrkesgrupper uppdrag att beskriva familjen som olämplig, för att ta in barnen i vård. Man behöver inte ens förklara, att om en vårdinstitution har lediga platser, så kommer de som driver den att trycka på myndigheter för att fylla dessa - att få barn tilldelade sig. Vad vi har i Sverige är en vårdindustri, där barn blir en handelsvara.
Ett av de förslag till åtgärder från regeringens sida som verkligen slog mig som att vara ännu ett utfall av detta var när Maria Larsson i tisdags förklarade att man de närmaste tre åren kommer avsätta en halv miljard kronor för att "stärka skyddet av utsatta barn". Vilka kommer dessa pengar tillgodo? Naturligtvis de som redan är sysselsatta i denna industri. Vi har i samhällsvården en teknokrati, där alla politiska initiativ utan klar målsättning kommer exploateras av den befintliga industrin, och den som vill få ett slut på dessa övergrepp måste på egen hand uppnå en större förståelse av hur systemet fungerar - att inse att de personer vars försörjning kommer ur detta inte har något att tjäna på att faktiskt uppnå något eller rätta till systemets brister.
Jag håller definitivt med om att de som utsatts för övergrepp ska få ekonomisk kompensation. Men det viktigaste trots allt är att de onödiga omhändertagandena upphör, att man låter föräldraskapet gå tillbaka till de biologiska föräldrarna istället för staten. I den mån man gör omhändertaganden, så ska dessa vara rent reaktiva till skillnad mot nu - de ska endast ske när övergrepp mot barnen i föräldrahemmet kar konstaterats. Detta är tvärt emot den riktning Barnkonventionen vill föra oss i, och därför vill jag verkligen varna för denna - ska vi hänvisa till något, så ska det vara Europakonventionen och dess stöd för familjers rättigheter, eftersom ett barns föräldrar är den enda verkliga trygghet det har på väg mot vuxenlivet.
OM FÖRFATTAREN
Jag föll själv offer för socialtjänstens övergrepp under mitten av 90-talet, eftersom vår familj då störtade ned i missbruk (fast jag själv alltid varit nykterist) och myndigheterna ville placera mig på än det ena, än det andra stället, och lät mot min vilja ett stort antal anställda få insyn i mina levnadsförhållanden och stövla omkring i mitt liv. De senaste åren har jag också plöjt igenom lagstiftning, förarbeten, människors historier och mycket annat material om detta, vilket gett mig god insikt i systemet.
Initiativtagare till en namninsamling mot socialtjänstens övergrepp: "Släpp våra barn fria!". Skriver en bok om bland annat svensk samhällsvårds historia kallad Dårhuset.
